Vi hade räknat med ett år av bilåkande i enklaste tänkbara utförande. Med de här funktionerna känns det nästan som att vi fuskar.
Aaron Gold | Skribent, MotorTrend-redaktionen | Fotograf | 17 augusti 2026
När jag inledde året med vår långtestbil, en Kia K4 LXS, ställde jag in mig på en enkel och avskalad körupplevelse; det var trots allt själva syftet med testet. Jag visste att jag inte skulle lida alltför mycket, eftersom K4 har en omfattande standardutrustning, men jag väntade mig inte att bli överraskad. Jag är ganska skeptisk till det där marknadsföringssnacket om att ”överraska och glädja” kunden, men sanningen är att jag faktiskt har blivit genuint överraskad – och ja, till och med förtjust – över vissa av K4:ans funktioner. Inte sådana där fåniga saker man bara visar upp för grannarna (som Teslas ”fart mode”), utan funktioner jag faktiskt använder. (Tja, de flesta av dem.)
0:00 / 12:01
Att välja mellan Honda CR-V och Toyota RAV4 är som att välja mellan pho och ramen – båda är fantastiska, men har helt olika smaker. I denna djupgående jämförelse ställer vi dessa två hybrid-SUV:ar mot varandra för att ta reda på vilken som verkligen förtjänar titeln som årets bästa kompakta SUV 2026. Från köregenskaper till komfort, teknik och design – vi testar allt som gör dessa två till guldstandard i sin klass. Kan CR-V:ns balanserade vägegenskaper och mjuka hybridsystem överglänsa den helt nya RAV4:ans robusta utseende och starkare prestandasiffror?
Toyota RAV4 2026 mot Honda CR-V 2026: Kampen mellan hybrid-SUV:ar!
Efter drygt 43 000 kilometer (26 700 miles) och ett helt år av vardagskörning, bilresor, camping, snö och terrängkörning är det äntligen dags att lämna tillbaka vår Toyota Land Cruiser 2025. I denna långtestrecension går vi igenom allt vi gillade och allt vi inte gillade. Från ett äventyr på 14 500 kilometer (9 000 miles) till Alaska, via helgturer i terrängen till vardagspendling, har vi utsatt Land Cruisern för i stort sett alla tänkbara scenarier.
Trots vissa irritationsmoment, däribland en besviken bränsleförbrukning och dyra vindrutebyten, visade sig Land Cruisern vara en otroligt kapabel och bekväm SUV – och det är lätt att förstå varför så många köpare vill ha en. Långtidstest av Toyota Land Cruiser 2025 – det bra, det dåliga och överraskningarna
För den som väljer bort SUV:en finns det tack och lov fortfarande utmärkta mellanklass-sedaner att överväga. Vi har samlat fyra av de bästa bilarna i prisklassen under 40 000 dollar som finns på marknaden just nu och jämför dem. Vilken gick vinnande ur striden? Se videon för att få svaret!
Duell mellan familjesedaner: Toyota Camry mot Kia K5, Hyundai Sonata och Honda Accord
”Tangentbordskrigarna” hävdade att det inte var en ”riktig pickup” – men de hade fel. Möt MotorTrends ”Truck of the Year” 2026: Ford Maverick. Det är en kompakt pickup som precis har överträffat större, starkare och betydligt dyrare konkurrenter. Efter två veckors intensivt testande – inklusive motorvägskörning, stadstrafik, terrängkörning, släpvagnsdragning, lastning samt en djupdykning i teknik och säkerhet – har Maverick visat varför den förtjänar utmärkelsen. Oavsett om du är intresserad av specifikationerna, designen eller vill veta varför denna kompakta pickup skakar om hela segmentet, får du här veta exakt hur Maverick kammade hem titeln.
Den kompakta pickupen som slog alla andra. MotorTrends ”Truck of the Year” 2026: Ford Maverick.
Vi jämför sju elektriska SUV:ar, däribland Tesla Model Y, Hyundai Ioniq 5, Kia EV6 med flera. Se hur de står sig mot varandra när det gäller pris, utrustning och prestanda.
Sju elektriska SUV:ar testade! Tesla Model Y mot Ioniq 5, EV6, Equinox EV, Mustang Mach-E, VW ID.4 och Toyota bZ
En liten utvikning innan vi börjar: Jag har fått en hel del mejl angående oljebytet på K4:an, som kostade 275 dollar. De flesta uttryckte frustration över sina egna erfarenheter av återförsäljare – ett problem där biltillverkarna ofta verkar rycka på axlarna och säga: ”Det är självständiga företag, vad kan vi göra åt saken?” (Mitt svar på det är: ”Det står ju faktiskt ert namn på byggnaderna också” och ”Hur många väljer bort era märken på grund av usla upplevelser hos återförsäljarna?”) Utan tvekan har kontakten med återförsäljarna varit den sämsta aspekten av denna annars så fantastiska K4. Jag kan också med säkerhet säga – baserat på vad ni, kära läsare, har berättat för mig – att det finns åtminstone två ärliga Kia-verkstäder här i det stora USA.
Nu till ämnet för denna utläggning. Ja, jag vet, åtta är ett märkligt antal. Från början var tanken att lyfta fram fem saker, men jag lovar och svär: listan bara växte. Det kanske beror på att jag börjar bli till åren, men jag kan knappt fatta hur många smarta och avancerade funktioner – som för inte så länge sedan var förbehållna lyxbilar – som finns i vår billiga K4. Det är en påminnelse om att vi bör tänka på plattformens ålder när vi köper bil; K4 hade den modernaste konstruktionen i kompaktklassen när vi skaffade den, och den drar nytta av sin moderna grundkonstruktion. I våras recenserade jag en Hyundai Venue, och även om jag gillade den en hel del saknade den många av de funktioner som finns i K4 – utan tvekan på grund av sin äldre arkitektur.
Och bara för att bevisa att jag inte är någon som bara okritiskt hyllar Kia, har jag även tagit med några saker som man rimligen kan
Riktigt bra adaptiv farthållare och filhållningsassistent.
Adaptiv farthållare, som sänker hastigheten för att anpassa sig efter framförvarande bilar…är numera närmast standard, tack vare den utbredda användningen av avståndssensorer som matar data till automatiska nödbromssystem. (En eloge till biltillverkarna: myndigheterna har gett dem fram till 2029 på sig att installera dessa system, men branschen har redan tjuvstartat.) Det är alltså ingen överraskning att K4 har detta. Men filcentrering? Eller, mer specifikt, riktigt bra filcentrering? Tänk på hur många bilar som tar extra betalt för filhållningssystem som inte fungerar i närheten av lika bra som K4:s, så förstår du min förvåning och förtjusning. Ärligt talat förstår jag inte hur Kia (och Hyundai) lyckas sälja sitt avancerade Highway Driving Assist-system när det här grundläggande systemet är så pass bra.
Jag kan tänka mig att några av er tänker: ”Jag kan styra min egen förbannade bil!” Javisst, det kan jag också, men jag märker att jag använder filcentreringssystemet hela tiden. Det gör körningen mindre tröttande, och även om jag gärna vill tro att jag är världens bästa förare, så händer det att min uppmärksamhet sviktar – och när den gör det, börjar bilen också driva iväg. Det händer aldrig med filhållningssystemet. Precis som jag har det sina irriterande stunder; vid en vägdelning eller en avfart kan det rycka i ratten åt ett håll jag inte nödvändigtvis vill åt, men jag har aldrig känt att jag tappat kontrollen över K4:an. Efter tio månader med K4:an slår jag automatiskt på och av funktionen, precis som med farthållaren. Jag älskar den.
Identifiering av trafikskyltar.
Om jag skulle rangordna listan efter vad jag minst förväntade mig, skulle den här punkten hamna på första plats. (Samma sak om listan sorterades efter onödighet, eftersom jag sällan drar nytta av funktionen.) Längst ner på K4:ans lilla digitala instrumentdisplay visas de senaste trafikskyltarna jag passerat, inklusive hastighetsbegränsningen. Inte för att jag använder det så mycket; som invånare i Los Angeles kör jag nästan alltid med Waze-navigering, som (oftast) visar hastighetsgränsen. Ärligt talat glömmer jag ofta bort att funktionen ens finns. Det är mer användbart i ett land som Tyskland, där hastighetsbegränsningen ändras var tredje meter, men vi har alla varit med om ögonblick då man undrar: ”Vänta, är det 30- eller 40-gräns här?” Det är toppen att den här prisvärda bilen (oftast) har svaret redo.
Bra spegling av mobilen.
På tal om att alltid köra med Waze: K4:ans fantastiska Android Auto-integration är något jag ofta tar för givet – ända tills jag kör en bil som saknar den. K4 har en stor och skarp skärm – tack vare den nya arkitekturen vi nämnde tidigare – men man har också tänkt till kring Android-layouten, något som biltillverkarna tydligen kan påverka. Som standard använder K4 en delad skärm (70/30-fördelning), där jag oftast visar karta på den större delen och musik på den mindre. Jag kan välja att visa vilken app som helst i helskärmsläge, men kartan är användbar även i 30-procentsläget. Skärmen är så bra att jag knappt minns hur Kias vanliga stereodisplay ser ut. Dessutom sker speglingen trådlöst, så allt drar igång automatiskt. Jag kan knappa in en destination i Waze på mobilen, och när jag startar bilen är vägbeskrivningen redan redo.
En av de saker jag stör mig mest på är system för mobilspegling som gör det svårt att komma åt bilens egna funktioner. Visst, grundmodellen av K4 har inte så många funktioner att hantera, men jag justerar stereoinställningarna då och då, och Kias lösning gör det enkelt. Tryck på ”Home” – en riktig fysisk knapp på instrumentbrädan, förresten – svep sedan till ”Setup” och välj stereoinställningar. För att återgå till mobilskärmen trycker jag på ”Home” igen och sedan på Android Auto-rutan på skärmen. Klart.
En riktigt användbar app.
Jag har varit skeptisk till appar för bilar med förbränningsmotor, förmodligen för att jag aldrig tidigare haft en app som faktiskt gör så här mycket nytta. Nej, jag kan inte kalla på bilen eller skicka fjärrstyrda pruttljud som man kan med en Tesla – eller jag tror i alla fall att man kan göra det där med pruttljuden med en Tesla – men med appen Kia Access kan jag låsa och låsa upp dörrarna samt starta (eller stänga av) motorn (mer om det strax). Den kan också lokalisera bilen, vilket kom väl till pass när jag helt glömt bort var jag parkerat vid den enorma arenan SoFi Stadium.
Ännu viktigare är informationen appen ger mig: pushnotiser om att jag lämnat bilen olåst, glömt lyset eller varningsblinkersen på, eller låtit motorn vara igång. Det sistnämnda kan verka fånigt, men K4:ans motor går så mjukt och tyst på tomgång att… tja, jag skulle skämmas om jag berättade hur många gånger jag klivit ur bilen medan motorn fortfarande var igång. Bilen piper när jag gör så, så appen har (ännu) inte behövt rädda mig i det läget, men den hade kunnat rädda mig den gången jag lät varningsblinkersen vara på hela natten. Jag ignorerade signalerna från telefonen – jag antog att det var chefen som skickade ännu en sen fråga om redigering (”Sedan när stavas ’turbocharger’ med S, Gold?”) – och vaknade upp till ett dött batteri. Sedan dess har jag lärt mig att undvika både appen och chefen, på egen risk.
Fjärrstart.
Jag känner mig lite skyldig gällande detta, eftersom jag inte bor i Michigan och inte behöver låta bilen gå i en timme innan jag åker hemifrån för att slippa förfrysningsskador. Men det gör mig galen att behöva starta bilen och……lägga i växeln medan motorn fortfarande går på förhöjd tomgång. Självklart kommer jag inte att köra den här bilen när den har rullat 165 000 miles och växellådan börjar sjunga på sista versen, men jag hoppas att någon annan gör det, och jag känner att jag har en skyldighet att ta hand om deras framtida bil.
Problemet är dock att jag är kroniskt sen; när jag väl sätter mig i bilen ligger jag oftast redan efter i tidsplanen. Det är därför fjärrstarten är så praktisk. Precis som de flesta moderna bilar ligger K4 inte kvar på förhöjd tomgång särskilt länge; vid kallstart går den upp till cirka 1 600 varv/min för att sedan sjunka till 900 varv/min inom några sekunder. (Tomgångsvarvtalet vid varm motor ligger närmare 600 varv/min.) Det fungerar perfekt: jag går ut från lägenhetshuset, och så snart jag ser bilen kan jag starta motorn med fjärrkontrollen. När jag väl har satt mig och spänt fast säkerhetsbältet har varvtalet redan sjunkit. En extra bonus är att det inte krävs någon krånglig procedur för att köra iväg. När jag väl sitter på plats aktiveras resten av bilens system så fort jag trycker på bromsen. Säkerheten är god: motorn startar inte om inte dörrarna är låsta, och växellådan går inte att flytta från parkeringsläget (P) om inte fjärrkontrollen befinner sig inne i bilen.
Över 40 mpg vid landsvägskörning.
Ja, jag vet – man förväntar sig att en ekonomibil ska vara bränslesnål. Enligt EPA-mätningarna drar K4 LXS motsvarande 29/33/33 mpg vid stadskörning, landsvägskörning respektive blandad körning. Fram till förra månaden låg Kian på ett snitt kring 30 mpg – ungefär 10 procent under EPA-värdet för blandad körning, vilket är ungefär vad vi brukar räkna med. Men jag har varit ute på en hel del långresor de senaste veckorna, och bilen har konsekvent levererat en bränsleförbrukning i det lägre 40-mpg-spannet – tillräckligt bra för att höja mitt genomsnitt med 1 mpg den här månaden. Nu är jag ingen vidare snabb förare – jag är för snål för att betala fortkörningsböter, och min chef insisterar på att jag inte får ta upp dem i utläggsräkningen – även om jag inte drar mig för att sick-sacka i trafiken för att ta mig förbi de som blockerar vänsterfilen. Och man kan inte lämna Los Angeles-området utan att köra över ganska stora höjder (om man inte väljer vägen via Stilla havet, vilket jag antar skulle ogiltigförklara K4:ans garanti). Trots detta har K4:an stadigt levererat en bränsleförbrukning motsvarande cirka 5,5–5,6 l/100 km (42–43 mpg) eller bättre, utan att jag egentligen ansträngt mig. Och ja, jag tänker faktiskt försöka; jag planerar en resa med fokus på bränsleekonomi för att se hur mycket körsträcka K4:an kan klämma ur varje dyr gallon. Håll utkik efter det i en framtida uppdatering.
Så många sätt att öppna bagageluckan – både gamla och nya
Kia K4 har fler sätt att öppna bagageluckan på än någon annan bil jag kan komma på. Alla K4-modeller har en elektrisk öppningsfunktion som kan aktiveras via fjärrnyckeln, appen eller en knapp på själva luckan. Den har också en funktion för automatisk öppning som får luckan att glänta på sig om jag står bakom bilen med fjärrnyckeln på mig. (Denna funktion går att stänga av; oftast tycker jag att den är praktisk, men förra veckan, när jag stod nära K4:an och pratade med en vän, öppnade sig luckan av sig själv tre gånger.) Och bredvid förarsätet, tillsammans med reglaget för tanklocket, finns en gammaldags, manuell vajeröppnare för bagageluckan.
”Visst är det ett charmigt inslag från 80-talet?” kanske du tänker. Faktum är att Brian Vance, chef för bildavdelningen på MT, sa precis så efter att ha kört K4:an. Ja, men det är praktiskt. Låt oss säga att du ignorerar varningarna i appen, låter varningsblinkers vara på hela natten och tömmer batteriet. (Vem skulle någonsin göra något sådant?) Var förvarar du startkablarna eller starthjälpen? Förmodligen i bagageutrymmet. Men ett dött batteri innebär att den elektriska öppningsfunktionen inte fungerar. Jag har sett bilar med en dold vajeröppning; andra kräver att man fäller ner baksätet och kryper in i bagageutrymmet – så förnedrande. K4:ans gammaldags vajerreglage låter dig – eller rättare sagt mig – behålla värdigheten i en situation då det verkligen behövs.
Auto Hold
Auto Hold gör att du kan ta bort foten från bromspedalen vid rött ljus; när du trycker på gaspedalen släpper bromsen. För inte så länge sedan var detta något som främst fanns i lyxbilar, och jag blev verkligen förvånad över att hitta det i K4. Några av mina kollegor säger att de inte tål Auto Hold, och jag kan inte förstå vad sjutton det är för fel på dem. Funktionen gör underverk för reaktionsförmågan om man vill köra ”rödljus-race”.
Tre saker K4 borde ha
Låt oss nu prata om saker jag gärna skulle se i K4. Det här är förstås en bil för 25 000 dollar, så jag förväntar mig inte fyrzonsklimatanläggning, vindrutetorkare klädda i läder eller ens ett bättre ljudsystem – även om K4 nog hade behövt det. Jag räknar inte heller med manuell växellåda, även om jag av hela mitt hjärta önskar att K4 hade det. Här är några praktiska finesser som jag inte tror skulle höja bilens pris nämnvärt.*
Detta är nog K4:ans största irritationsmoment: Det finns inga luftutsläpp för baksätet. Även om jag vrider upp luftkonditioneringen så mycket att istappar bildas på fingertopparna, klagar mina vänner och hundarna flämtar fortfarande. Notera att vi i vårt senaste jämförande test av kompakta sedaner konstaterade att varken Nissan Sentra eller Honda Civic erbjuder luftutsläpp för baksätet.
Muhammad Talha är grundare och skribent på MotorTrendz.online.
Han skriver om biltester, bilköpsguider, fordonsnyheter och praktiska råd för bilägare. Målet är att ge läsarna tydlig, korrekt och välstrukturerad information som gör det enklare att jämföra olika bilmodeller och fatta välgrundade beslut.
Artiklarna bygger på research från officiella tillverkare och andra tillförlitliga källor inom fordonsbranschen. Innehållet uppdateras regelbundet för att hålla informationen aktuell och användbar.
